Legalisering - humanistiskt och pragmatiskt, en policy som bygger på harmreduction, samma kontroll och reglering av narkotika såsom med tobak & alkohol?
Kriminalisering - ideologiskt och moraliskt, med förbud och straff, strävan efter nolltolerans som upprätthålls med en repressiv och restriktiv policy?
Hur vi än väljer eller vill se på saken, så finns det alltid många perspektiv att beakta. Vad får det egentligen kosta? Ekonomiskt och mänskligt lidande är två viktiga perspektiv. Oavsett om man vill ha förbud eller legalisera, kan vi nog alla hålla med om att det kostar oerhört mycket pengar att sträva efter och upprätthålla ett totalt förbud mot narkotika. Sett ur mänskligt lidande är en konsekvens av förbudet - fler beroende & missbrukare, fängelse, kriminalisering - utanförskap - marginalisering - stigmatisering, splittrade & trasiga familjer, förlorat jobb - svårighet ett få jobb, förlorat körkort, gängkrig, dödsfall och mycket mer.
De allra flesta länder ökar för varje år sina ekonomiska resurser för att bekämpa produktion, distribution, försäljning och användning av illegala droger. Inga av de nämnda faktorerna har påverkats nämnvärt, dvs minskat. Så hur mycket får det kosta? Hur mycket som helst tycker en del. Både i pengar och mänskligt lidande? I Sverige får drogkonsumenten kriminaliseras, marginaliseras, stigmatiseras och dö, inget pris eller satsade pengar är för högt i ”Kriget mot droger”. Cirka 50% av internerna i svenskt fängelse sitter där för narkotikabrott eller pga narkotika.
Sverige har lite över 30000 problematiska narkotikaanvändare, siffran ökar varje år. I Mexico har på 4 år snart 40000 människor mist livet i ”Kriget mot droger”. Legaliseringsmotståndare menar att en legalisering kommer medföra att fler testar, använder, blir beroende och/eller missbrukar droger. Det är förmodligen så att fler skulle testa och använda droger. Men fler behöver nödvändigtvis inte bli beroende och/eller missbrukare. Det finns flera länder vars statistik visar att en mer tillåtande lagstiftning inte ger ökat beroende eller missbruk (Portugal, Tjeckien bl.a, EMCDDA).
Alkohol och tobak har blivit mer tillgängligt i Sverige, och konsumtion av alkohol har ökat, beroende på vem man frågar. Men inte heller här har antalet problematiska eller beroende konsumenter ökat (EMCDDA, CAN - Drogutvecklingen i Sverige 2010).
Kostnaden för (om fallet är att fler testar & använder och/eller fler blir beroende & missbrukare) detta sett ekonomiskt och ur mänskligt lidande är en droppe i havet mot vad det kostar i pengar & mänskligt lidande att upprätthålla ett totalt förbud. Trots ett totalt förbud blir andelen som testar, använder, blir beroende och/eller missbrukar droger inte mindre…Så vad handlar det om, inte pengar iallafall. det är nästan pinsamt uppenbart. För ur ett ekonomiskt perspektiv är ”Kriget mot droger” ett misslyckande, resultaten går tvärtemot vad man vill uppnå, hur mycket pengar som än satsas.
Att kriminella byter brott för att försörja sig på är ett väldigt svagt argument för att upprätthålla förbud och inte legalisera. Om vi avskaffar mord och dråp i brottsbalken så hittar mördarna på något annat brott att begå? Inte samma sak, men principiellt samma slags argumentationsteknik, bara från ett annat håll. Eller om alkohol och tobak görs illegalt, så slutar kriminella med droger, beskyddarverksamhet, utpressning, bolagsrensning, vapenhandel osv och smugglar och säljer (mer än nu) tobak & alkohol istället?
Sist men inte minst, vissa brott kräver ju lite mer av förövaren/förövrarna. Det är inte speciellt svårt att syssla med droger, vilken idiot som helst kan klara av det. Produktion, distribution, försäljning och konsumtion av droger är lite förenklat uttryckt också ”offerlösa” brott. Du måste inte skada, hota eller använda tvång och våld mot någon för att bedriva droghandel, vare sig legal eller illegal.
Det är ett betydligt mycket större ”motståndsaspekt” att beakta vid brott som involverar en eller flera individer, till skillnad mot narkotikahantering och användning. Den/dom som ska utsättas för brottet motsätter sig, gömmer eller håller sig undan, dör, flyr, går till polisen, sätter sig till motvärn, hyr in skydd, likviderar sina tillgångar, förlorar sina tillgångar på annat sätt, vittnen som går till polisen eller något annat som försvårar brottets genomförande.
För att exemplifiera, tänk följande scenario. Producenterna av (valfri drog) måste hota, kidnappa, utpressa, tvinga, använda våld, förfalska mm för att få någon att köpa deras produkt. Distributörerna måste sedan upprepa samma process med försäljarna, som i sin tur behöver upprepa proceduren med konsumenterna. Väldigt hållbart och ekonomiskt gynnsamt…
Alla vill förmodligen att nyrekryteringen till bruk och missbruk av narkotika ska minska? Att vi ska få färre tunga missbrukare och inte fler? Att den narkotikarelaterade dödligheten ska minska? Att fler missbrukare ska kunna få vård och behandling? Att tillgången på narkotika ska minska?
Bland annat i CAN – Drogutvecklingen i Sverige 2010, BRÅ´s brottsstatistik, FHI´s Narkotikabruket i Sverige och Narkotikan i Sverige, läser jag att utvecklingen går sakta men säkert tvärtemot det vår narkotikapolitik ska förhindra? Medans andra länder med en mer tillåtande politik, har just den utvecklingen vi vill åstadkomma här i Sverige (EMCDDA, FN, WHO).
Oftast är det människor med psykosociala och/eller socioekonomiska problem som får ett missbruk, men denna andel är väldigt liten gentemot andelen oproblematiska narkotikabrukare.
Enligt CAN´s forskning:
”Även om studier av grupper med personer med tungt missbruk ofta visar på en tidig och uttalad social problematik är det självfallet inte så att majoriteten av dem som använt narkotika har motsvarande problematiska bakgrund. Detta är inte heller rimligt eftersom i storleksordningen någon miljon svenskar har prövat narkotika.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar